Idag vågade jag göra något som jag aldrig trodde jag skulle göra, aldrig någonsin om jag ska vara ärlig. Jag älskar att åka längdskidor för att det får mig att känna mig fri, men jag har haft en last. Jag vågar inte åka nerför backar. Det har hindrat mig en del för att varje gång jag närmar mig en backe stannar jag, får hjärtklappning och tvingas ta mig skidorna och gå nerför den branta backen. 

 

Denna vecka har fått mig att se saker på andra sätt. Jag har träffat människor på spåren som varit som mig, älskat att åka längdskidor. Någon har åkt i flera år och ger en en massa tips och trix. Någon annan är som mig, åkt i några år men mest sporadiskt. Människor som åker längdskidor är mycket varma människor och om de ser någon som behöver hjälp stannar man och hjälper personen. 

Idag var jag ute i spåren som vanligt och som vanligt fastnade jag i den brantaste backen på hela rundan. Jag stod inför ett dilemma, jag ville åka nerför men kroppen vågade inte riktigt. En kvinna kom åkandes förbi och stannade när hon såg min osäkra min. Hon gav mig ett tips och sa att allt skulle gå bra. Med de orden kände jag mig mer säker och bestämde mig för att jag skulle göra. Jag bara släppte taget, lade tyngden i skidorna och åkte nerför backen. Adrenalinet flödade när jag kom ner och en euforisk känsla omgav mig när jag förstod att jag hade åkt ner för denna branta backe. Känslan var som att jag hade bestigit det högsta berget och på så vis hade jag nog gjort det för berget var min osäkerhet, min rädsla. Men jag övervann den och jag förstår att om jag klarar att åka nerför en brant backe som har varit min mardröm i åratal, så klarar jag av alla utmaningar. Jag känner mig bäst i världen och jag är så otroligt stolt över mig själv!