Strax innan midsommar var jag och mamma i Stora Harrie på den årliga loppisen. Vi har under några år gått på loppisen där vi ibland har hittat en massa trevligt medan andra år kommit tomhämta hem. Detta år såg vi till att vara på plats en stund innan de ens hade öppnat. Redan när vi kom var där mycket människor vilket inte var så konstigt, det är ett populärt arrangemang och det var dessutom fint väder ute. 

När vi stod och väntade på att få komma in, hörde vi rösten som sa att låt loppisen börja. Det sista ordet hann knappt uttalas när de första stegen från människorna hade tagit sina första kliv. Jag var chockad, skrattade och undrade hur några slitna verktyg, leksaker, kastruller kunde få en äldra herre att springa för sitt liv, den lilla pojken med kepsen på sne eller kvinnan med sin handväska som var hårt sluten nära till kroppen medan hon sprang.

Och den enda tanken jag hade var, Varför hade jag ingen filmkamera?

 

Detta var början på vår loppis men hur slutade den då?

 

Däremellan gick vi runt och tittade på alla saker, pratade med bekanta, åt lite korv och självklart blev det lite handlande. Ett par böcker till min "lilla" samling av böcker var några av sakerna jag köpte. Likaså några tallrikar som jag äntligen fick tag på. Lite småsaker här och där och bara helt plötsligt en byrå. Ja du läste rätt, en byrå. Av någon anledning föll jag för denna vackra, bastanta och lite slitna byrå och det hela avgjorde när jag fick den för ynka 100kr. Jag älskade den för första sekund som jag såg den. Utan tanke på hur jag skulle få hem den så betalade jag han som jobbade där och vips så ägde jag min första stora möbel, köpt på loppis. 

 

Nu är jag äntligen en riktig loppisletare och det är jag stolt över!